Min Morfar

Idag för 9 år sedan dog min morfar kl.11.13.
Han är oändligt saknad.....
I Juni samma år föddes min son på exakt samma klockslag.

Min morfar var en stilig man, såg lite ut som Hasse Ekman
i de gamla svart-vita filmerna. Han var mycket snäll. Han var en riktig tjejtjusare!
Ofta berättade han om äventyr när han var ute på friarstråt, som han kallade det. Eftersom han inte hade körkort så cyklade han. Och jag tror att han har cyklat överallt och friat.

Gifte sig gjorde han ganska sent han var över 40 vill jag minnas
och i samma veva blev han pappa till min mor.

 Lyckan varade i 13 år då min mormor fick leukemi och gick bort.

Han blev änkeman och ensam pappa.
Till sin hjälp hade han sin storasyster, som aldrig gifte sig. De var som ler och långhalm ända in i ålderdomen. Hon gick alltid till honom vid 10- tiden på förmiddagen, lagade mat, umgicks med deras vänner och sen framåt 18- tiden så gick hon hemåt.
Min morfar levde annars ensam förutom en period då han sällskapade med en dam och jag kommer ihåg att jag brukade få titta i hennes smyckeskrin.
Jag har än idag kvar ett par stora turkosa örhängen som jag fick av henne.

Min morfar skötte alltid om min mammas trädgårdsland.

Han hade bott i hus men som äldre så flyttade han till lägenhet och efter att ha jobbat på lantbruk och odlat hela livet så tog han sig an våra land.

Jordgubbar i mängder.
När man tittade ut på morgonen så nog låg morfar på knä i landet.

 Han tog sin gamla cykel och träskor, en jättebra kombination, och vinglade (ja han tog ofta upp hela vägen) livsfarligt när han skulle någonstans.

Ja, min morfar, kan jag berätta massor om. Men det skulle bli en roman.
 Han var alltid glad, givmild.

Han beställde alltid balkongblommor av mig när
 han inte klarade att hämta själv.

Petunior skulle det vara till 4 lådor, 4 av varje färg.
Gärna de som var randiga.
Han var mån om att ha den finaste balkongen på hela huset

Julgranen ordnade alltid min pappa och den skulle in tidigt.
 Sen klädde vi barn den alltid. Hur mycket pynt som helst och den blev nog
 inte alltid så vacker men morfar lät den vara så.

2001 då blev min morfar dålig, han var då 95 år gammal. 

Då bodde han på ett servicehus sen en tid. Jag kommer så väl ihåg den här dagen. Flygplanen hade krashat in i world trade center dagen innan.

Vi visste att han var jättedålig och som tur var så åkte vi dit redan på förmiddagen.

Min mamma, jag och mina pojkar 2,5 år och 2,5 mån gamla.

Vi satt på var sin sida och mamma höll om honom och
jag höll hans hand då han gick bort. Precis då han dog så sa han ja.
Jag hoppas att det var  mormor frågade
" så du kommer äntligen, som jag har väntat".

Det var fint att få vara med och för min äldste son betyder min morfar väldigt mycket.

Vi pratar ofta om honom och allt tokigt han hittade på.

Barnen var naturligtvis med på begravningen då jag tror att detta är viktigt.

Det är en del av livet och barnen kan hantera det mycket bra.

Man måste vara lyhörd och svara på deras frågor och barn kräver inga komplicerade förklaringar.

Idag ska han få solrosor, precis som han brukar.

Jag tror att min morfar finns "bakom" oss, han ser till oss,

det gör mig glad och trygg.