Dag 3- Mina föräldrar

Mina föräldrar är de bästa, såklart!

Utan dom fanns ju inte jag!

De träffades när mamma var 13 och pappa var 19.

De är som ler och långhalm och skulle nog inte

klara sig utan varann men ibland tål de inte varann heller,

precis som alla andra makar.

På Lucia så firar de 41-årig bröllopsdag, det ni!

Som föräldrar har de alltid litat på mig.

 De har gett mig en trygg och lugn miljö att växa upp i.

 Jag har haft det väldigt bra, trots att vi aldrig gjort

 några utlandsresor eller levt på stor fot.

Istället så fick jag komma hem till en mamma som bakat och

 haft tid med läxor utan stress.

Det är värt så mycket mer.

 De har helhjärtat ställt upp.

När inga andra föräldrar kunde hämta på helger

så kunde min pappa alltid hämta (mamma har inget körkort).

 De ställer fortfarande upp om man är i nöd.

 Min mamma har aldrig varit någon sträng mamma.

Jag kan inte komma ihåg att vi varit direkt osams heller.

 Sen var jag nog en ganska enkel tonåring i och för sig.

 Jag har alltid själv hört av mig om var jag varit

 för att de inte skulle vara oroliga.

 Men de har aldrig tjatat om det eller visat att de oroat sig.

Min pappa är ju min hjälte så klart.

 Han kan lösa allt och han skyndar alltid till hjälp om så behövs.

 Det gäller dock att inte utnyttja hjälpsamheten

utan jag försöker tänka till innan,

 för han har att göra ändå.

Mina föräldrar är bra förebilder för hur jag vill vara

 när mina barn växer upp och även mina barnbarn när och om de kommer.

 För mina barn är superälskade och ompysslade av sin morfar och mormor.

De finns där.

 Ja de är helt enkelt bäst!

Och de är mina!