Ja jag har bestämt att jag ska sluta nu. Jag har funderat ett tag och nu när Kerstin, den ordinarie vaktmästaren går i pension så passade det bra in. Framtiden för tjänsten ser lite oviss ut och jag känner att det blir lite mycket % om jag hittar en heltidstjänst som tandsköterska.
Jag o Kapellet har ett långt förhållande. redan som liten gick jag där i söndagskolan, min mor är en flitig kyrkobesökare. När man kommer till kapellet, är det som att komma hem.
1988 började jag, 16 år gammal, samtidigt som Kerstin blev anställd som vaktmästare i kapellet. Till en början var det mest bra som extrajobb under skoltiden. När jag sen började jobba så lyckades jag pussla ihop och behålla mina helger även då. Krånglade det nån gång så hjälpte min mamma mig.
-99 föddes ju M. Då var detta perfekt att dryga ut föräldrapenningen med och oxå få lite borta-tid. När I skulle födas 2001 var det dramatiskt. Jag skulle börja 30 juni på sommarvikariatet och I drog flera dagar över tiden o 23 kom han ut. Då var Jonas präst lite orolig, kommer jag ihåg
; ) Men 30/6 stod jag, nysnittad o assisterade på dop igen.
Efter att T föddes 2003 så kände jag att det inte höll riktigt då min gubbe jobbade på lantgård och det var svårt att planera pga skörd mm. Jag tog en paus på 1,5 år (hoppade in nån gång) men saknade det mycket, så jag fick tillbaks vikariatet! Tänkte att jag kör väl ett par år till.
Förra året då jag jobbade heltid bestämde jag mig för att nu måste jag nog snart sluta. Det blev för mycket tid och jag har alltid gjort det för att det är roligt, pengarna är en bonus. Så mitt mål blev att sluta när Kerstin slutar. Här är vi nu då.
Oj så många underbara människor jag mött under alla år! Några sitter starkt kvar i minnet......Rune, som alltid höll i kaffet på sommarkvällarna, Blomgren, en ensam farbror som ofta kom, Lilla tanten Linnea som en gång påpekade att golvet sviktade hon ställde sig o hoppa jämfota på golvplankan, en liten smal gumma med gnista i blick. Samma dam var med på friluftsgudstjänst och vid fikat hoppade hon lätt ner på filten, satte en festis mellan knäna o åt bulle under sin solhatt. Hon såg ut som ett barn på utflykt! Underbar! Eva, Per o många fler som en del har gått ur tiden.
Alla dop, undrar hur många barn som jag lämnat ljus till med orden: Vi välkomnar dig i guds familj o tar emot dig med kärlek och förväntan. Att hålla ljuset framför det lilla barnet, möta dess blick, det är en magisk stund.......ofta mynnar det i ett litet leende.
Även bröllop, enkla och lite mera arbetade. Lika pampigt och lika gråtmilt varje gång.
Mina barn brukar sucka då vi själva varit på dop/ bröllop. Även här blir man ju arbetsskadad o kan ordningen med prästens texter utantill......
Imorgon ska Kerstin avtackas och även jag får lite av den uppmärksamheten då. Jag har dock lovat att komma om det blir superkris......ja, sån är jag.
Kanske kommer jag sakna kerstin mest.
Varje månad har hon ringt mig för uppdatering om kommande helg och jag tycker mycket om kerstin, det är kul att prata lite.
Visst har jag vickat hela mitt liv men nästan 25 år på en o samma tjänst, det är bra det!
Så fint du har skrivit,får tårar i ögonen.Så många minnen,dopföräldragrupper,barntimmar,öppet hus,söndagsskola och mycket annat som betytt oerhört mycket för mig med.Käre Per Svae visste vad han gjorde när han lät det bli ett kapell.
SvaraRaderaTack Anna, för att du delar med dig av dina funderingar och känslor kring Lundby kapell! Ja, du har ju vuxit upp med kapellet som en självklar del av din verklighet - och så har det förblivit - även om dina besök inte blivit lika ofta nu som under barnaåren.
SvaraRaderaVi som mött dig som vikarierande vaktis i kapellet har känt att det är så riktigt och naturligt att du finns med där i vår gemenskap. Du har inte gjort det där jobbet för förtjänstens skull utan "för tjänstens skull". Det är skillnad! Du har velat vara där för du känner dig hemma där i det lilla intima gudstjänstrummet.
Så är det också för oss andra som brukar samlas där. Här är vårt andliga hem! Tillåt mig att travestera en älskad sång: "Som när ett barn kommer hem om kvällen och möts av en vänlig famn, så var det för mig att komma till Lundby kapell....". resten av texten passar också in på Lundby kapell för min del - och säkert för din del också Anna!
Så jag hoppas att du kommer tillbaka då och då - även om det inte längre kommer att vara sig riktigt likt längre. Bl.a. kommer vi att sakna de vaktmästare vi brukar bli mottagna av. Och snart även prästen. Men Gud är densamme - han kommer att finnas kvar!
Tack Anna, det har varit en sån glädje att bli mottagen av dig vid dörren till Guds hus i Lundby!