Son på vift

Nyss åkte min 15-årige son. Han kommer ihop med 9 elever o 3 lärare att vara i Belgien tills på fredag. Skolan har ett projekt och utbytesprogram som han är med i. Tema för resan är första världskriget, så besök på museer, skyttegravar, kända platser lär det bli. Att bo i värdfamilj o tvingas prata engelska är bra! Sista natten bor de i Bryssel o kommer gå en guidad tur i EU-parlamentet. 

Lite pirrig är jag nog, konstigt att krama om honom nu innan o att vi ska vara utan honom så länge...

Men jättespännande att få göra en sån resa! Jag får tänka att jag faktiskt blev ivägsläppt som 15-åring till Paris o södra frankrike o klostret Taize. Bussresa med kyrkans ungdom, som inte direkt var de lugnaste......

Kommer fortfarande ihåg att vi 3 tjejer gick på Paris gator o gränder på sena kvällen o jag tänkte att " tänk om mamma visste att vi är här ensamma". 

Men vi klarade oss bra.

Min pojke är en stadig kille så jag är inte ett dugg orolig. Däremot har jag förmanat honom att hålla reda på ryggsäcken med passet i! Sånt är jag mer nervös för eftersom han har lite huvudet under armen ibland, ärvt från sin far.

Återigen tänker jag att detta är en försmak av att de blir stora o klarar sig själva. Men än får jag rå om honom några år under vårt tak.

Nuförtiden är det ju enkelt att hålla kontakt, med mobiltelefon. Inte som förr när man skulle leta upp telefonkiosk o ha tillräckligt med växelpengar o rätt valuta att ringa hem för.

Så han har lovat att smsa mig o då oxå skriva lite fler ord än det vanliga  "ok" "aaaaa"= ja, "bra"

Som jag brukar få till svar, haha!